Intervju med Per Hagman

I år är det 20 år sedan Per Hagman debuterade med Cigarett. Åsa Lindström på Bonnier Pocket har intervjuat honom med anledning av att boken nu är aktuell i en ny pocketupplaga samtidigt som pocketversionen av hans senaste roman Vänner för livet kommer ut.

 Hej Per, du är aktuell med två nya böcker på Bonnier Pocket  – Vänner för livet och Cigarett. Cigarett kom ut för första gången för ganska exakt 20 år sedan. Hur känner du för boken idag?
Med en viss generad ömhet får jag väl lov att erkänna. Ibland kan jag känna mig lite stolt över att en blyg liten slyngel som jag fick ihop en bok och det är ju oerhört smickrande att nya och kanske framförallt unga människor upptäcker den. Sedan får jag väl erkänna att jag själv aldrig bläddrat i den sen den kom ut. Men det är ju ganska naturligt. Vem vill läsa sin egen dagbok från tjugoårsåldern liksom?

Cigarett väckte enorm uppmärksamhet när den kom ut 1991. Många hyllade den som en generationsroman medan andra avskydde den. Hade du någon susning om att den skulle väcka så starka känslor när du skrev den?
Nä, inte en susning. Samtidigt märkte jag nog inte så mycket av det när det begav sig. Internet och sånt fanns ju inte, bara de gamla rikstidningarna och två tv-kanaler och eftersom jag själv varken umgicks med litterära människor eller kunde nåt om bokbranschen så var det långt senare som jag begrep att den var omtalad. Ingen hade väl kanske gjort den sortens moderna arbetarskildring, så där helt utan sensmoral och pekpinnar om unga amoraliska människor, vanliga krogslavar som drar rasistskämt, knarkar och dräller runt utan mål och mening.

Det var med Cigarett du debuterade som författare - hur var ditt första möte med bokbranschen?
Det kändes förstås förskräckligt högtidligt och fint att gå genom de knarriga korridorerna på Bonniers för att träffa Hans Isaksson de första gångerna och det gjorde mig så klart väldigt nervös. Men så sent som 91 såg ju bokbranschen väldigt annorlunda ut och “god litteratur skulle sälja sig själv”, marknadsföring och jippon existerade inte. På gott och ont.

Kan du med egna ord beskriva din nya bok Vänner för livet?
Själva ramen är en ganska klassisk kärlekshistoria. Eller varje kärlekshistoria är väl unik, men ändå. Ensam pojke möter ensam flicka. Kärlek med förhinder. Sedan handlar den nog om en typ av människor som jag alltid skrivit om och som jag väl på nåt sätt själv är släkt med. Den sortens figurer som om de levt för hundra år sedan hade kallats för gårdfarihandlare, luffare eller dagdrivare. Som med många kulörta lyktor går i livet ut… För att fortsätta nån sorts Ferlin-liknelse... Fast nu lever de ju här och nu i västvärlden. Erik växer upp på västgötaslätten och genomskådar tidigt sin karriäristiskt klassklättrande vänsterromantiske far, Sophie har en komplicerad relation till sin lyxhustrumamma och är dotter till en berömd jockey i England. Båda söker de framförallt ett självständigt och harmoniskt liv, men har liksom inte så mycket att hålla sig i och är ganska ensamma. Ensamhet och längtan efter självständighet kan ju se ganska likartad ut, oavsett om det är bland lyxhoror och nyrika i Paris, eller bland dagdrivare och illegala invandrare i ett sjaskigt Nice. Eller bland raggare på västgötaslätten eller på hästkapplöpningar i Dubai.

Hur tycker du att den står sig i jämförelse med dina tidigare böcker?
Det kan jag nog bättre svara på om tio år. Men jag vet att jag är väldigt stolt över arbetsinsatsen, för jag har nog lagt ner nästan lika mycket jobb på den här boken som alla mina andra tillsammans. Självklart tycker jag att det är min överlägset bästa bok och att jag för första gången fått ihop en riktigt hederlig och gedigen och underhållande roman liksom. Men om jag lever och skriver om tjugo år kanske jag pratar om den som jag pratar om Cigarett ovan. Och det vore ju fantastiskt. För då måste det betyda att jag fortsatt utvecklas.