Ola Larsmo berättar mer om sin pocket "Jag vill inte tjäna"

17 november 2010

Ola är, vid sidan av sitt författarskap, verksam som kulturjournalist och samhällsdebattör, främst i Dagens Nyheter. I höst är han pocket-aktuell med sin mycket uppmärksammade roman ”Jag vill inte tjäna”.

Din roman ”Jag vill inte tjäna” kretsar bland annat kring
prostitution i Uppsala på 1880-talet, hur fick du idén till ämnet?
Jag tror att romaner alltid utgår från både medvetna och omedvetna impulser.
Jag såg ett foto av två fattiga barn som tiggde vid en bro i Uppsala på artonhundraåttiotalet och hade sedan svårt att passera den platsen utan att det liksom hettade till. Jag ville skriva in den känslan i en roman.
   Sedan har jag alltid varit fascinerad av de berättelser vi inte vill låtsas om, men som alla vet finns där. Som detta med det "glada studentlivets" och det oscarianska borgerliga samhällets baksida: en maskin som malde ned och förstörde unga kvinnor.

Hur har du burit dig åt för att lära dig så mycket om den här tiden
och om ämnet?
Börjar man bara rota litet i historien blir man nästan överväldigad av hur mycket som blir kvar av människors liv och erfarenheter, också när det gäller sådant man ville tiga ihjäl. Det finns alltid arkiv, tidningsklipp, memoarböcker, gamla kartor, foton... På Uppsala stadsarkiv hittade jag så den dåvarande stadsläkarens "besiktningsprotokoll" över de prostituerade han inspekterade så att de inte skulle sprida syfilis. Den såg ut som en stor kassabok. Men rymde ett stort antal människoöden av det omskakande slaget. Jag läste också sjukjournaler från Akademiska sjukhuset på 1880-1890-talet. Det var norra Europas modernaste sjukhus - och en fjärdedel av sängplatserna var vikta för syfilispatienter. Som var en sjukdom man inte fick tala om. Hur får man sådant att gå ihop i skallen?

Man kan säga att du har gjort den historiska romanen till din genre
och du väljer ofta att skriva om nedtystade ämnen, hur kommer det sig?
Jag vet faktiskt inte. Men jag blir ofta förundrad över att människor inte ser hur mycket i deras liv som faktiskt påverkas, för att inte säga styrs, av vad föregående generationer sade och gjorde, vågade och inte vågade ta itu med. Andra har skapat det samhälle vi lever i, så som vi skapar gränser och möjligheter för dem som kommer efter oss. Man måste fatta det om man inte vill gå runt i ett slags osynlig hage.
   Sedan är de dolda berättelserna, de skamliga, de man inte vill se eller som det gör ont att närma sig också alltid de bästa och starkaste berättelserna. De som säger mest om vilka vi själva är. Det har litteraturen alltid begripit.

Vad har du för projekt på gång härnäst?
Åh, författarvidskepelsen säger att man inte får prata för mycket om sådant om det inte ska gå troll i skrivandet... men jag är 130 sidor in i nästa roman, ungefär. Jag kan säga så mycket som att det ligger en massa facklitteratur om Sverige under andra världskriget på mitt skrivbord.

//Bonnier Pocket

Om boken:
"Stilen är alltså kristallklar, ja obeveklig, det är en mästare som för pennan." //Arbetarbladet